Nu efter två dagar känner jag att jag landat lite och kan göra lite reflektioner över vad som hände igentligen.
Det känns inte alls jobbigt att jag tvingades bryta efter 77 km. Det var ett helt rätt beslut kan jag konstatera. Baksidan på knät höll på att gå riktigt sönder och att springa/gå ytterligare 7 km hade bara varit dumt. Den största vinsten med att ha gjort en ultra är nog att den mentala spärren fösvunnit. Nu vet jag att det är inga problem att vara ute i 14 timmar. Jag har ju även samlat på mig lite erfarenhet om hur jag ska lägga upp det nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar